Jag hörde aldrig det omtalade sommarprogrammet. Däremot såg jag Michael Nyqvist i Babel under hösten. Alla möjliga kändisar skriver sina memoarer och det blir just det – memoarer. Och så kommer Michael Nyqvist och skriver sina memoarer som blir – litteratur? Hur gick det till?

Boken handlar om den adopterade Nyqvists sökande efter sin far. Vi får följa honom från det att han som femåring meddelas fakta om adoptionen under en bilresa med föräldrarna till Italien. Beskedet kommer klumpigt, bryskt. De vill få det överstökat. Kort därefter skiljer sig föräldrarna och adoptionsfadern försvinner utom räckhåll under en lång tid. Dubbla svek, alltså. Eller trippla: Den ständiga avsaknaden av samtal, av gemensam reflektion, är det som svider allra mest i mig när jag läser barndomsskildringen. Han står helt ensam, helt isolerad, i sina försök att förstå, dessutom belagd med yppandeförbud av sin mamma.

Stilen påminner mig om Svinalängorna, men miljön är oändligt mycket mer materiellt ombonad. Ändå är det samma sak jag undrar i läsningen av båda bckerna: Hur överlever ett barns tillit i en sådan miljö? Frågan får inget direkt svar. Nyqvist skriver korthugget, redogörande. Men inte utan omsvep; han hittar bilder för att uttrycka sina känslor, unika bilder som känns självklara. Han har bevarat förmågan att se med en femårings ögon på vuxenvärlden, och lyckats förmedla den i text. Ett exempel är när Nyqvist tror att den lille fallskärmsjägare han tappar ut genom bilfönstret har fått bilen bakom att köra utför ett stup: ”Skräcken slår igenom varje cell, som sekunden innan man ramlar.”  Den korthuggna stilen, förmågan att gestalta scener och barnets tankar , samt de fina metaforerna; sammantaget blir det litteratur. Det fungerar.

Samtidigt måste jag ändå säga att jag tröttnar på femåringen. De första femtio sidorna utgörs av barndomsskildringen, men barnet lever liksom kvar genom hela boken; genom teaterkarriären, faderskapet, kvinnorna, samt genom jakten på och i mötet med den biologiske fadern. Nyqvist förblir korthuggen, ensam, iakttagande; kanske alkoholiserad, definitivt frustrerad; men var är sorgen; självreflektionen? Vi möter den inte. Utom till sist, på en strand i Italien, när Nyqvist på håll ser ryggtavlorna på sin biologiske far och på sin lille ensamme son. Då kommer tårarna. Och med dem kanske läkningen  – och vuxenblivandet?

 // Henrika Thomasson