På årets bokmässa hamnade jag, lite slumpmässigt, i en föreläsningssal där Åsa Linderborg och Olle Lönnaeus satt på scenen. En ytterst entusiastisk Linderborg intervjuade en glad men lite försiktig Lönnaeus. De diskuterade främlingsfientligheten i Skåne. Lönnaeus verkade sakkunnig, Åsa Linderborg var imponerad och ämnet någon jag länge funderat över. Jag är ingift i en familj från Skåne. Som jag inte alltid förstår. Så jag köpte boken.

Olle Lönnaeus är journalist, född och uppvuxen i Tomelilla, och skriver för Sydsvenska Dagbladet. Hans huvudperson, Konrad, ligger till det yttre nära sin upphovsman. Också han är journalist, född och uppvuxen i Tomelilla. Men där slutar kanske likheterna. Konrad föddes av en polsk mamma, Agnieska, som av okänd anledning försvann från hemmet när Konrad var sju år.  Han adopterades då av ett äldre par, Herman och Signe, med en diabolisk äldre son ”för att sona en skuld”, får vi tidigt veta. Konrad försvinner från adoptionshemmet i tonåren och återvänder inte förrän många decennier senare, då Herman och Signe hittats avrättade. Deckardramat handlar om att försöka förstå vem som kan ha mördat dem. Konrad, som blivit psykiskt instabil efter ett gisslandrama där hans kollega sköts ihjäl, får dels försöka reda ut dödsboet och dels värja sig mot mordanklagelserna. Mötet med den förtryckande småstaden, med barndomens orimliga kränkningar, och kanske med sig själv, gör att Konrad också börjar nysta i sina mors försvinnande.

Småstaden är effektivt skildrad. Miljögestaltningen är genomarbetad. Historien är rafflande och lagom obegriplig. Som deckare är den riktigt bra.

Min förhoppning om att få klarhet i varför främlingsfientligheten är så stark i Skåne, infriades dock bara delvis. Den tes jag hittar är att de främlingsfientliga ”själva är förlorare i den nya tiden” som ”drömmer sig tillbaka till det gamla folkhemmet, där alla käkade samma falukorv och allt var lugnt och tryggt.” Nationalismen består alltså av en dröm om en folkhemsidyll som egentligen aldrig funnits. Men det är drömmen som räknas. Det är  en förklaring, en nyckel; människans känsla av att inte ha råd att förlora mer; av otrygghet; av längtan tillbaka till det kända och det trygga. Falskt eller inte; vi tenderar att idyllisera det som varit.

Och så undrar jag: Vad är det med svenska manliga deckarförfattare som gör att hjälten måste vara så misslyckad i sitt personliga liv (Hamilton undantagen); alkoholiserad, överviktig, klumpiga kvinnorelationer, dålig far etc etc. Jag börjar tro att det finns något i den svenska mansbilden som tydligen måste ut? Är det så män ser på män? Eller är det så män är rädda för att vara? Eller vill de kolla om de blir älskade i alla fall? Mitt svar är att det är tveksamt. Byt spår.

 // Henrika Thomasson