Försvarsmekanismerna ligger där och gror. Och det är nog ganska naturligt egentligen. Jag slår inte, och vill således inte buntas ihop med dem som gör det. Punkt. Men för den som tar ett djupt andetag och vågar tänka ett varv till, väntar en härva av förvirring.

I den ruggiga snålblåsten på Stortorget, i utkanten av en manifestation där arrangörerna hoppas att vi ska ”vara med och ta ansvar för att avskaffa mäns våld mot kvinnor”, väcks nämligen ett personligt och plågsamt minne till liv. Som det bär mig emot att återberätta.

För några år sedan ringde en nära vän mitt i natten och förklarade att hennes sambo just slagit henne. I ansiktet. Eller som hon själv skyndade sig att korrigera historien: ”han var full och jag uttryckte mig säkert lite klumpig”.

Minns så otroligt tydligt hur jag satte mig käpprätt upp i sängen och kände ett dittills oöverträffat ursinne. Fumlade på mig kläderna och var redan ute ur lägenheten, när hon ringde igen.

De hade ”blivit vänner”. Talat ut. Han hade bett om ursäkt. Det skulle aldrig hända igen, och när jag drämde igen dörren till taxin och kastade ur mig ännu en tirad av okväde mot detta avskräde till man så inträffade någonting, för mig, djupt bisarrt. Hon skällde ut – mig! Sa att jag inte hade med saken att göra. Jag hade missuppfattat situationen och borde vackert gå och lägga mig igen.

Hon förbjöd mig inte bara att komma dit och hämta henne, utan också att någonsin ta upp saken igen. Annars skulle hon minsann säga upp bekantskapen.

Jag sov ingenting den natten.

För mig handlar det således inte ytterst om stora ord och regnvåta manifestationer. Även om de är nog så gott initiativ. Visst, all världens män måste inse och våga uppmärksamma att det är vi som är problemet. Att vi sätter trenden; skriver våra kulturella och kollektiva kontrakt över vad som faktiskt är normalt att säga, göra och tänka.

Men det krävs mer än så. Någonting, grundläggande, allmänmänskligt, och närmast övermäktigt.

För den gigantiska skutan ”Svensk manlighet” måste byggas om och i regnet framför rådhuset på denna FN:s dag mot mäns våld mot kvinnor, kan jag inte komma ifrån känslan av vanmakt.

Jag är visserligen beredd att ta det där djupa andetaget, och erkänna min del i ett samhälle där det år 2009 lämnas in tre anmälningar om våld mot kvinnor varje dag. Bara i Örebro.

Men jag har ärligt talat ingen aning om vad det betyder i praktiken. Jag vet inte hur jag ska tackla de privata och faktiska situationerna. De som varken är statistik i våra nyhetsspalter, eller en uppfordrande utmaning från en kör av redan frälsta.

Även om det i raden av tal i går kväll återfanns flera goda förslag till förändring så vet jag av egen erfarenhet att det inte är så enkelt att, som en forskare uttryckt det tidigare i Nerikes Allehanda, ”fråga henne på ett vänligt sätt om du kan hjälpa henne” när en nära vän blir utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp.

Verkligheten är inte en checklista man bockar av. Den är en storm av känslor och helig vrede, och jag har som man inga konkreta verktyg att hantera den med. Jag och många med mig behöver, kort sagt, hjälp. Ett manifest, snarare än en manifestation.

Det handlar inte om att skjuta ifrån sig sitt ansvar. Det handlar inte om polemik eller försvarspositioner. Och det handlar framför allt inte om att fegt putta över bollen till kvinnornas planhalva.

Nej, det här handlar om en frustrerad jakt på reella metoder. Ännu en utmaning, om man så vill, som går att koka ned till en rak och ärlig fråga: Vad kan jag göra?

För jag vågar påstå att stora delar av den samlade manligheten famlar i mörkret på den punkten.

Och jag mår fysiskt illa av min uppenbara oförmåga att hjälpa en drabbad vän.

Tidigare publicerad i Nerikes Allehanda den 26 november 2009.

 // Simon Bynert