En sommar på bageri och en höst i New York. Det var vad som krävdes. Jennie Abrahamson är tillbaka efter utbrändheten med nya skivan, While the sun’s still up and the sky is bright.

Sommaren höll länge ett strypgrepp om Stockholm, men nu börjar staden klä om till höstkläder. De gröna löven på träden längs Götgatan ska snart byta kulör och även de allra mest ihärdiga semesterfirarna har åter ramlat tillbaka till rutiner, vardag och halsduksinköp.

För snart ett och ett halvt år sedan hamnade Jennie Abrahamson också i ett slags strypgrepp. På sig själv. Sångerskan från byn Sävar utanför Umeå, som fått sin musikaliska skolning i samma norrländska frikyrkomylla som indiegruppen Isolation Years, släppte debutplattan Lights i oktober 2007.

Skivan blev det riktiga startskottet för solokarriären och genererade flitigt turnerande och en plattform att kunna stå på egna ben. Kruxet var bara att Jennie samtidigt spelade tillsammans med andra artister och dessutom hade ett deltidsjobb som lärare på ett musikgymnasium.

Till slut blev det för mycket.

– Jag kom till en punkt där jag kände mig trängd i alla lägen. Och när jag slutade känna igen folk på stan visste jag att det var dags att göra något, säger hon när vi träffas på ett av Götgatans mest ålderstigna kaféer. Så ålderstiget att det till och med heter konditori.

Man har hört historien förr: de slitsamma hundåren, ett välförtjänt genombrott för att strax efteråt dundra in i den där berömda väggen. En del kommer aldrig tillbaka. Men Jennie Abrahamson hittade ett recept för att komma ut på andra sidan. Hon bakade sig igenom utbrändheten.

– Sommaren efter den där våren var jag lärling på en väns bageri. Det var helt fantasiskt! Att få skingra tankarna, jobba med händerna och inte behöva kolla mejl och telefon hela tiden, säger hon.

Där, bland bullar, biskvier och nötknäppare, kunde Jennie hitta tillbaka till en mer behaglig tillvaro. När sommaren tagit slut gick hon inte tillbaka till jobbet på musikgymnasiet. Hon åkte till New York.

– Jag kunde göra det med hjälp av ett stipendium och tänkte ”om det ska bli av någon gång så är det nu”.

Bild: How Sweet The Sound/Pär Olofsson

Sagt och gjort. Jennie Abrahamson hyrde en lägenhet i centrala New York.

– Jag hyrde den av en vän som är lite av en intellektuell bohem. Det var fruktansvärt stökigt, så det första jag gjorde var att köpa skurhandskar och såpa och skicka gardinerna på tvättning.

I övrigt gick tiden i New York ut på att fortsätta den återhämtningsprocess som började på bageriet. Jennie berättar hur hon ägnade dagarna åt att äta frukost, surfa, dricka kaffe, ladda hem musik från iTunes, plinka på gitarren, gå i parkerna och kanske ”ful-ladda” hem en film.

– Jag åkte dit ensam. Och det var ju själva poängen. Jag kunde leva där utan att någon förväntade sig att jag skulle höra av mig.

– Tanken var väl att jag så småningom skulle börja skriva låtar till en skiva. Men så blev det inte riktigt, säger hon.

Under USA-perioden samlade hon dock på sig fragment till låtar och återvände till Sverige med ett gäng inspelade idéer på mobilen. I studion började sedan ett slags kreativt pussel, där de halvfärdiga sångerna fick liv.

Och nu är While the sun’s still up and the sky is bright alltså här. Den ofta svårgjorda andraskivan har en annan musikalisk inriktning än debuten. Men visst känner man igen henne. En sötare variant av Nina Persson med lite mer böjelse för konstnärliga och elektroniska utflykter.

Textmässigt präglas skivan givetvis av den tuffa period som Jennie Abrahamson upplevde förra våren.

– Lights handlade mer om de större existentiella frågorna och övergången mot en mindre svartvit syn på tillvaron. Här är texterna mer navelskådande och introverta, säger hon.

Men trosgrubblerierna finns ändå där, även om hon valt att inte skriva om dem på nya skivan.

– Jag hade inget behov av att skriva om det den här gången. Men annars tycker jag de där grubblerierna bara blir värre och värre. Det blir både svårare och enklare när det svartvita suddas ut, säger hon.

Jennie Abrahamson har dock en dragning till kyrkorummet, om än något tvehågsen.

– Varje gång jag kommer till en ny plats så besöker jag en kyrka. För en tid sedan var jag i Belgien och besökte en stor, prålig katolsk dom. Det är både patetiskt och fint på något sätt, för trots allt det mäktiga och storslagna så är det ju inte det som är poängen med den kristna tron.

Bild: How Sweet The Sound/Pär Olofsson

Istället återkommer Jennie Abrahamson ofta till det befriande i en tro som innehåller mänsklighet, där de till synes bergsäkra också möts av motgångar och tvivel.

– Jag har äntligen kommit igång att läsa Lewis resa av P O Enquist, mina farföräldrar var faktiskt pingstpionjärer.

– Jag vet inte hur mycket P O Enquist har lagt till, men jag får en helt ny förståelse för hur rörelsen växte fram. Och att den byggdes av människor med brister som vem som helst, vilket känns väldigt avdramatiserande.

– Samtidigt som det säkert behövdes en stark visionär som Lewi Pethrus för att det skulle hända något.

Vad tror du Lewi Pethrus skulle engagera sig i om han levde i dag?

– Hmm, miljörörelsen kanske.

– Jag förstår inte varför kyrkan inte gör mer för miljön! Precis som det finns ett starkt socialt engagemang måste kyrkan börja värna om miljön som håller på att bli helt förstörd, säger hon.

Och medan Jennie Abrahamson väntar på att en ny och förhoppningsvis miljömedveten Lewi Pethrus ska träda fram tänker hon fortsätta att skriva poplåtar. Sånger i gränslandet mellan livsåskådning och navelskådning.

Artikeln har tidigare varit publicerad i ikon1931.

Jennie Abrahamsons myspace-sida hittar du här.

Se och hör Jennie framföra I lost my heart från nya skivan på Södra Bar:

 // Wilhelm Blixt