Ända sen jag föll för the Sweet i förpuberteten – vi skildes som vänner, jag gillar dem fortfarande – har jag haft en osviklig förmåga att älska fel band. Jag tycker Sting har skapat riktigt stora saker och jag har aldrig gjort upp med min tonårsförälskelse i Kansas. Kansas pompösa symfonirock föraktades med kraft av mina jämnåriga musikälskande killkompisar när jag var 18. Hur kunde jag gilla sånt pretentiöst skräp när det fanns äkta musik som Frank Zappa, Larry Coryell och Weather Report?

Lydigt gjorde jag ett par försök att uppskatta Weather Report – jazzrock, det finaste! Jazzrock har aldrig varit pretentiöst! Men det gick inte. Jag har aldrig klarat av att ha tråkigt. Inte ens i duktighetens namn står jag ut med det någon längre stund, så Weather Report åkte tillbaka in bland den mer gudsförgätna vinylen och så körde jag Monolith ett varv till, folk fick tycka vad de ville.

Än i dag anser jag att omslaget till Monolith tillhör höjdpunkterna i genren LP-omslag-som-konst. I fullmånens sken utför indianer en rit i ett ruinlandskap av raserade motorvägar. Den profetiskt dystopiska undertexten går inte att missa.

Samtidens civilisation i västerlandet, precis som Babylon, Rom och alla andra jordiska välden, kommer att falla. Kvar blir något mer bärande mänskligt: Åkallandet. Människans hand som sträcker sig mot det som inte kan nås. Som 18-åring uppfattade jag det intuitivt, hur det fanns där i musiken, på riktigt, ropet, i Monoliths inledningssång On the other side:

Everyone needs something to believe in
so turn around, turn around, it’s on the other side
feel the sound, feel the sound, it’s coming from deep inside –”

Idag tror jag att någonting i mig antog utmaningen redan då och jag vet att albumet Monolith kom till parallellt med att frontmannen i Kansas, Kerry Livgren, gick igenom en omvändelseprocess. Han har skrivit om det i sin självbiografi Seeds of change, ”fascinating and entertaining reading for rock music enthusiasts as well as religious inquirers” enligt en läsare på webben. Jag håller med.

I Seeds of change gestaltas arenarockens uppgång och fall i Kerry Livgrens väg från Kansas till kantater, och, som sagt, jag får förklaringen till vad hos Monolith som grep och fortsätter gripa mig. Det kan sammanfattas i ett kort litet ord: Gud.

Desperation shows its ugly face in many ways
no one can escape the times we live in
the answers are so simple
and we all know where to look
it’s easier just to avoid the question
and if I seem too inconclusive
it’s just because it’s so elusive –

Nej, svaret må vara enkelt men det är aldrig slutgiltigt eller ens synligt. Gud glider undan, hiding all away för att citera Nick Cave som har varit inne på samma tema: Gud som ett ständigt definitionsmässigt undanglidande något annat. Att fatta det behöver inte ge upphov till rastlös frustration, tvärtom, så här, det är något annat är en viloplats, en stillhet.

 // Maria Küchen