Pokern har de senaste åren tagit klivet ut från skumma syltor och glittriga casinon till offentligheten, vardagsrummen, sportsidorna och de stora tv-kanalerna. Poker är ett fenomen, en supertrend, närmast en livsstil. Och tänk att alla tycks vinna!

Medan ett tåg vrålar genom den spanska natten sitter Gud och Djävulen vid lokförarens dödsbädd och spelar poker om själarna.

Joker is the name, Poker is the game,
we’ll play right here on this bed!
And then we’ll bet for the biggest stakes yet:
The souls of the dead!

Den ene fuskar förstås, ni vet vem.

Så när Gud slutligen drar den ruteråtta han behöver för sin stege och höjer budet till 105 000 själar, så skrockar bara Djävulen styggt eftersom han bokstavligt talat redan har halat fram sitt ess ur rockärmen:

But as he spoke, from beneath his cloak,
He slipped an other ace …

Inte Markusevangeliet, direkt. Men Spanish train av Chris de Burgh, innan grabben började skriva smetiga tryckare om sin hustrus röda klänning.

Poker rockar fett, som alla numera vet. Överallt hålögda ungdomar som lirat nätpoker hela natten, notiser om nya börsnoterade pokerbolag, reportage från poker-VM i Las Vegas där en 27-årig truckförare från Umeå sommaren 2005 vann tio miljoner genom att nå finalen på The Horseshoe.

Överallt ess, kungar och drottningar – men också en och annan knäckt.

När Chris de Burgh skrev Spanish train 1975 var poker fortfarande något av de cigarrökande herrarnas spel. Poker var skumma syltor, gangstrar som trevade innanför kavajen efter pistolen och lik som låg sex feet under i någon öken utanför Las Vegas.

I dag är allting annorlunda. Poker är ett fenomen, en supertrend, närmast en livsstil. En kraft som förmår att både bygga drömmar och ruinera. En lek för många och ett sätt att försörja sig för några. Till och med James Bond spelar Texas hold ’em i filmen Casino Royale och får Mads Mikkelsens skurk att gråta blod som Madonnastatyn i spanska Mura.

Så hur handskas vi med det här fenomenet, då?

Bild: Jan-Allan Stefansson

Som barn bad jag till Gud om en elektrisk bilbana. Nästa helg vann jag på den första tipsrad jag någonsin lämnat in. Jag kunde inget om fotboll, men tyckte att ”Sleipner” och ”Arsenal” var coola namn. Det blev tio rätt och 248 spänn. En liten förmögenhet för en tioåring 1970. Nästa dag köpte jag ett Märklin Sprint med två bilar, en gul och en röd, i leksaksaffären i Tranås. En spelare var född. En gambler vare mina föräldrar given.

Inte.

För jag blev snarare tvärtom. Under VM i Vegas 2005 var jag förmodligen den ende i hela stan som inte satsade en enda dollar, ens på en enarmad bandit. Om poker handlar om att bluffa så är jag en av branschens skickligaste. Jag skriver bara, jag spelar inte. Det har inte med moral att göra. Det handlar bara om gener, tror jag ibland. Kanske är det mitt lutherska arv, men jag råkar tycka att det är roligare att tjäna 5 000 spänn än att vinna dem. Jag skriver hellre reportage från Mirages hotellrum än kammar hem motsvarande summa vid dess pokerbord.

Ändå tjusas jag.

För i pokern finns också något som är mer än pengarna. Något som handlar om behovet av drömmar, om att bryta det vardagsgrå, om att ge långfingret åt det trygga och småborgerliga, om att satsa sitt liv på något som man innerst inne inte vet ska bära eller brista.

Poker fascinerar mig för att det får människan – ibland – att tänja ramarna för sin egen tillvaro.

Nåt religiöst? Ja, kanske till och med det. För vad är Gudstron om inte också en typ av lotteri? Att bygga livet på att det ska finnas – eller inte finnas – något bortom graven är också en sorts spel med hög insats, inte sant?

Sommaren 1983 reser jag till Spanien för att tågluffa på samma järnvägslinje där Gud och Djävulen spelade poker. Between Guadalquivir and Old Seville, som Chris de Burgh sjunger Det har inget med poker att göra egentligen. Men handlar om frihet. Att vägra charter, att vägra gå längs de rösade lederna, att låta en gammal låt, en knäpp idé, en tro att det finns något slags djupare sanning bakom tingen vi ser, styra ens steg.

De pokerspelare jag känner är av samma skrot och korn, tror jag. Åtminstone de största.

En av de gamla världsmästarna, Chris Ferguson, bär passande nog smeknamnet ”Jesus” och vill gärna bli plåtad ute i öknen av respekt för sin namne, säger han. Ferguson är mer filosof än en spelare. Hans främsta drivkraft är spelet som matematisk gåta. Han fascineras av odds, uppfinner egna spel, kunde blivit matematikprofessor, men har ingen aning om hur mycket pengar han har på sitt bankkonto.

I Las Vegas hamnar jag också hemma hos Doyle Brunson, pokerns Pelé, som först hindrar sina två vakthundar att äta upp mig: ”Om de hugger så stå bara still och låt dem bita. Du vet, det blir fruktansvärda skador om du försöker slita dig loss!” Sen försäkrar han mig att han heller aldrig riktigt spelar för pengarnas skull. Inte innerst inne.

– Jag har ingen speldjävul i mig alls, har aldrig haft faktiskt.

De gör inte ont när amorteringarna ska betalas på lyxvillan, det är sant. Men det är snarare utmaningen, nerven och känslan av att ständigt kasta sig ut på 70 000 famnars djup som får honom att fortsätta.

Men vänta nu, vad inte det där Kirkegaard? Gudstron, menade vår danske teolog, var just detta; att våga språnget, trots att man inte säkert kan veta att det finns något eller någon där ute i mörkret som bär.

Det är trons mirakel.

När Ulf Ekman talar om sin 100-procentiga övertygelse att Gud existerar och styr hans steg och handlande, så tycker jag han missar just detta med att det först är när man vågar språnget som det verkliga miraklet sker.

Alla försök till gudsbevis (Anselm, Kant, Spinoza, Thomas av Aquino, you name it) är dömda att vara blott just försök. För handlar inte tro om att just … ja, att tro, helt enkelt? Inte veta. Inte vara riktigt säker.

Poker, liksom.

Bild: Jan-Allan Stefansson

För precis som du sitter med fyrtal i ess och bara ska cruisa till banken om tre minuter när bordsgrannen plötsligt för upp en royal straight flush (en chans på 2 598 960) så kan ju faktiskt ungarna i South Park ha rätt. Gud kan vara ett jättelikt spagettimonster som bor bakom kylskåpet. Risken är av straight flush-kaliber, det är sant. Men ingen av oss kan faktiskt veta säkert. Inte helt säkert.

Både den troende och pokerspelaren satsar sitt liv på något som egentligen inte äger en gnutta vetenskaplig bärighet. Det behövs i en värld där allt annat ska förklaras och rationaliseras, tycker jag. Det finns ett drag av mystik, chanstagande och uppkäftighet som jag dras till och finner i grunden sympatiskt.

Life is bigger, tycks det säga och låter som R.E.M. (I Losing my religion, paradoxalt nog).

Det är det trevliga med poker: Tron, hoppet och det mjuka paket av vänskap, resor, spänning, hjärngympa, utmaningar och eventuella tillskott till hushållskassan som spelet stundtals äger kraft att ge.

Det dåliga handlar förstår som spelmissbruk och beroende. Det kan vi alla inse, även pokerhajen. Men den som tänker kasta sten på Doyle Brunson & Co, bör nog se om sitt eget glashus. Hur mycket är byggt av pensionsfonder och aktieportföljer? Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig på den klassiska tidningsenkäten: ”Vad drömmer du om?” skulle svara: ”Att vinna fem mille på bingolotto.”

Spel och dobbel har alltid följt människan. Till och med de romerska soldaterna på Golgata kastar lott. I alla tider har vi dragits till tärningen, kortleken, schackbrädet och julklappsmonopolet. Men på senare år har spellusten accelererat med en kraft som vi måste fråga oss om den verkligen är nyttig.

1900-talet födde två stora dystopier. George Orwell tippade att det vi hatade mest skulle förslava oss – det totalitära samhället som senare blev verklighet genom herrar som Stalin, Pol Pot och Mao. Aldous Huxley vände på steken och hävdade att det på sikt i stället skulle bli tvärtom – det vi älskade mest.

Underhållning, alltså. Fri sex. Bra musik. Sjysst teve. Sköna charterresor. Roliga spel. Du sköna nya värld kom ut 1932, men beskriver redan en kvinna som ligger på en säng i England och tittar på tennis från Sydafrika på en teveapparat. I dag läser jag den med både fascination och skräck. Och inser att både Stalin & Co och deras system är döda.

Pink Floyds hjärna Roger Waters var inne på samma linje på sitt gravt underskattade album Amused to death 1992. Sista låten beskriver en expedition från en främmande planet till vår jord. De finner oss sittande framför teveapparaterna, förtorkade och döda. ”Vad hände?” frågar de sig. Och levererar det enda rimliga svaret: ”This spieces has amused itself to death.” Den här arten roade ihjäl sig.

För Marx hade ju fel. Det är inte religionen som blev folkets opium, utan underhållning, konsumtion och spel. Om vi inte ständigt ägde drömmen om Den Stora Vinsten eller Det Makalösa Klippet, skulle vi då inte göra revolution och uppror mot det i samhället som gör oss förtvivlade och tungsinta? Är det inte just den här drömmen som håller massorna i schack?

För ingen förlorar ju någonsin, eller hur?

Inte i den allt mera utbredda livsåskådning vi matar oss själva med och som handlar om att snabbt, mycket snabbt, avancera från vardagsgrå mus till glittrande kändis (läs Big Brother, Idol, Schlager-SM, vad ni vill). Det kom som en chock för svenska folket den gången Teliaaktien sjönk som en sten. Det kunde ju inte hända! Det var ju mamma Staten som sagt till oss att satsa våra sparpengar så!

Pokern bär på samma förnekelse. Jag har ärligt talat aldrig träffat en enda spelare som säger sig har förlorat pengar på sikt. Vilket förstås är en omöjlig ekvation. Några vinner, men de flesta måste förlora. Det ligger ju i spelets hela idé (och i viss mån charm).

Intrycket av att vi alla vinner till sist, måste alltså vara vår tids starkaste myt. Hela välfärdsstaten bygger på tron om den ständiga tillväxten och börsens ständiga återhämtning. Det finns till och med ett uttryck, ”det här är en typisk vinn-vinn-stuation”, som jag märker smyger sig in i språket, även hos mig själv.

Hur trovärdig denna syn är får ni själva avgöra. Kanske kommer tillväxten alltid att öka. Kanske växer våra pensionsfonder precis som våra förvaltare hävdar. Kanske vinner alla till sist i poker.

Det är bara Gud som då och då förlorar några själar på ett spanskt tåg.

Texten är tidigare publicerad i Trots Allt.

Dela inlägget

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

 // Petter Karlsson