Norah Jones har gått från klarhet till klarhet. De som vid den succéartade debuten Come away with me (2002) avfärdade henne som ”bara” ännu en hårdlanserad snygg tjej och hennes musik som lätlyssnad lounge-jazz har vid det här laget kommit rejält på skam. För varje platta har Norah Jones gått vidare, grävt djupare i den amerikanska musiktraditionen, skrivit alltfler låtar själv, släppt pianot alltmer för att också spela gitarr och breddat registret som sångerska. Hon har samarbetat med allt fler artister, och medverkat i diverse sidoprojekt, varav rootsbandet The Little Willies (som släppte skiva 2006) är det mest kända, men hon spelar också i plojiga indie/garagerockbandet El Madmo (som släppte skiva 2008) och covertrion Sloppy Joannes.

På nya skivan The fall är det inte mycket av jazzen kvar, inte så mycket av countryflirterna heller. Istället är det ett singer-songwriter-modernt och ganska mörkt ljudlandskap som producenten Jacquire King (Tom Waits, Kings of Leon, Josh Ritter, Switchfoot m fl) skapat. Norah Jones har skrivit flertalet av låtarna själv, men har också skrivit låtar ihop med Ryan Adams, Will Sheff (Okkerville River), Mike Martin och tidigare låtskrivarpartnern Jesse Harris.

Hon spelar förstås piano och wurlitzer, men också mycket gitarr, både akustisk och elektrisk. (Lite kaxigt att själv spela elgitarr när här annars finns rutinerade och lysande gitarrister som Marc Ribot och Smokey Hormel.)

Och även om skivan låtmässigt inte är lika omedelbar som hennes tidigare, så växer den med varje lyssning och biter sig så småningom verkligen fast. Inledande Chasing pirates sätter tonen och ribban, med sitt Tom Waits-inspirerade groove. Sedan rullar det på med gungande, suggestiva låtar, där Norah röstmässigt bjuder på ännu lite mer känsla än vad vi är vana vid, (lyssna bara på You’ve ruined me). Här finns massor av sköna låtar, jag vill inte plocka ut favoriter, de skiftar för varje lyssning

På The fall lyckas Norah Jones etablera en helt ny tyngd i sin musik, samtidigt som hon behåller den där typiska lättheten som placerat henne i facket ”lättlyssnad” – vilket gör att skivan borde kunna uppskattas av både gamla och nya lyssnare. (Även om jag misstänker att en del gamla fans tycker det här är lite för ”rockigt” och ”stökigt”.) Det här är helt klart hennes bästa skiva hittills. Norah Jones är nu på allvar, 30 år gammal, etablerad bland de Riktigt Stora.

Se och hör Norah Jones spela Chasing pirates från nya skivan live:

 // Magnus Sundell