Kanadensaren Giles Blunt blev snabbt min och många andras favorit bland myriaderna av deckarförfattare, när hans första roman på svenska, Fruset offer, kom 2003. Där fick vi lära känna kriminalkommissarien John Cardinal i den till synes ständigt infrusna eller i kall dimma insvepta staden Algonquin Bay. Ännu en introvert, filosoferande och smygintellektuell polis, något av en schablon i kriminallitteraturen – men den här gången köpte jag det rakt av, för det var så fantastiskt välskrivet, psykologiskt insiktsfullt och spännande.

Sedan dess har det kommit ytterligare tre högst läsvärda romaner om John Cardinal, där den senaste, När du läser detta (2008), dock skapade en viss besvikelse genom att vara den svagaste hittills.

Därför är det på många sätt en glad överraskning att Blunt i sin nya roman Svart sorti helt byter miljö, persongalleri och även stil. En annan överraskning är att den i Sverige ges ut direkt i pocket.

Vi får följa den före detta skådespelaren Max som tillsammans med sin brorson Owen reser runt i USA i en stor husbil. De försörjer sig på att vara ett slags gentlemannatjuvar som företrädesvis stjäl från rika republikaner. Vid sina rån har de stor hjälp av sina skådespelartalanger och maskeringsförmågor. Max – som om man frågar egentligen inte är Owens farbror utan hans farfars bror – tog hand om Owen när han som barn förlorade sina föräldrar i en bilolycka. Max älskar Shakespeare, men är besviken på teatern som aldrig förde honom till den framgång och det erkännande han tycker att han förtjänar. Istället har han förfinat sin kriminella ådra och lärt upp den unge Owen i tjuvnadens alla finesser.

På den resa vi får följa har dock Max börja visa tecken på åldersrelaterad förvirring. Dessutom kommer andra kriminella i deras väg, hänsynslösa skurkar som vill åt deras byte. Detta och mycket annat ställer till det mesta. Inte minst mötet i Las Vegas med den unga servitrisen Sabrina och hennes våldsamma, tillika hängivet kristne, ”beskyddare” Bill.

Det är rena läsfesten att följa det märkliga galleriet av figurer och de olika intrigerna i denna roman. Blunt skriver med en varm humoristisk ton som tydligt skiljer sig från hans Cardinal-berättelser i det mesta, utom vad gäller kvalitén. Han undviker också skickligt förutsägbara utvecklingar av berättelsen, och lyckas därför hela tiden överraska och verkligen behålla intresset till slutet.

Genom hela läsningen tänker jag att det här måste bli film. För Svart sorti är en tragikomisk thriller som är synnerligen lämpad för vita duken. Men läs den först.

 // Magnus Sundell