På presskonferensen inför Kirk Franklins konsert i Globen var hans råd till kvällens båda andra artister, Ole Børud och Samuel Ljungblahd, att en gospelartist måste ha karaktär och kärna. Inte bara yta, för att undvika att bli en ”mobilsignalartist”.

– Ni kommer aldrig att fixa det, om ni inte är beredd att offra allt varje dag. Men om ni gör det, då kommer karriären att hålla länge, säger han. Ni behöver ha substans – och djup. Det är vad människor behöver. Substans! Särskilt i de här tiderna, med finanskris och pandemier, sa Kirk Franklin, i samma veva som han utlovade en rejäl show.

Och vet ni vad? Jag tycker att det var precis vad vi fick. Okej, ljudet var väl halvbra – i alla fall uppe på pressläktaren. Men vilket gospelmöte det blev i Globen! Kirk Franklin med band bjöd oss på en kavalkad av hits, där publiken var med från första ton. Förbanden Ole Børud och Samuel Ljungblahd gjorde också båda bra ifrån sig och fick alltmer igång publiken – särskilt Ljungblahd satsade på scenshow och utstrålning, med hela bandet klädda i frälsningssoldatuniformer. (Hans 60-talsinspirerade retrosoul fick i alla fall mig att vilja dansa.)

Vem som var kvällens stjärna var det förstås inget snack om. Kirk Franklin och hans tolvmannaband tog direkt kommandot med sin version av Earth, Wind & Fire-dängan September och sen var det faktiskt show hela tiden. Och kyrka, samtidigt.

Bild: CNBC/NEWBO.

Jag tyckte ju att det var väldigt bra för ett år sen också, men i Globen tror jag bestämt att Franklin var ännu mer taggad. Upplägget var sig likt – först några låtar i högre tempo, sen en lugn avdelning av typen ”minns ni den här låten?” med Kirk sittande vid pianot och mot slutet fick vi hiphophits som Stomp och Revolution. Att han inte kom med nytt material gjorde mig inget – det säger väl en del om konsertens energi och spelglädje, att jag inte reagerade starkare på att det egentligen var exakt samma upplägg som för ett år sen, med samma låtar, i samma ordning.

Allra bäst var när Samuel Ljungblahd oväntat kom in på scenen och sjöng balladen Don’t cry i duett med fantastiska bakgrundssångerskan Nikki Ross. Alltså, jag trodde nästan himlen öppnade sig där ett tag. (Och Kirk, han blev så tagen att han lämnade pianot och lade sig ner på scengolvet…)

Kirk Franklin må vara en superstar, men han är noga med att redan i början av konserten förklara för publiken hur mycket han uppskattar att vi har kommit (”vi ska hålla på i fem timmar!”) och att de alla som står där på scenen är vanliga människor, som har rätt trassliga hemförhållanden… ”vi har trasiga familjer, vi kommer från ghettot, eller förorten och har krångel med pengar” sa han – och bandmedlemmarna nickade medhåll.

Vi fick inte fem – men drygt två timmar med Kirk Franklin och hans kompisar. Publiken dansade, sjöng och grät. Ibland lystes Globen upp med tusentals mobiltelefoner, som små blinkande ljus. Gospeldiggarna längst fram hoppade frenetiskt, men det gjorde man på läktarna också. Framåt midnatt var alla i publiken nog lite möra- men ropade på mer. Och det fick vi!

Under extranumret Lovely day vrålade Franklin “LET ME SEE YOU DANCE!” Alla nere på parkett shakade loss som galningar, utan att skämmas. Musikerna fick i tur och ordning kliva fram och visa fåniga dans-moves och publiken fick springa upp på scenen.

Ingen, jag säger ingen, ville sluta det här praisepartyt. Men jag tror ändå att de där fem minuterna med Samuel Ljungblahd i Don’t cry var det som gjorde kvällen. Det var riktigt underbart, och den där substansen fanns där.

Recensionen har tidigare publicerats i Dagen.

 // Katarina Josephsson